IVarje år får alla i skolförvaltningen chans att söka ett av 5 internationella volontärsuppdrag som varar i två veckor. I år har jag, Erik Juntikka, fått chansen att åka till södra Indien och besöka ”Intact Nursery and Primary School” i
Vellimalai i Kalrayan bergen i Tamilnadu och ”Intact Special School (ISS)” i Tiruchirapalli
(Trichy), även det i Tamilnadu. Kanske kan detta leda till både inspiration till internationella projekt och det dagliga arbetet / undervisningen på Hedda Wisingskolan.
Läs mer om skolorna här:
- http://www.intactindia.org/pdf/Intact_NurseryAndPrimarySchool.pdf
- http://www.intactindia.org/pdf/Intact_ISS.pdf
Resan påbörjas den 28/10 och avslutas 19/11 och kommer att kunna följas här med text och bild.
Indien var ju tanken…. men det blir inte alltid som man tänkt sig…
Väl framme i Indien / Chennai efter 13 timmar på flyg och 4,5 tim på tåg till Arlanda, så blev jag aldrig insläppt i landet. Kom aldrig längre än till imigrationskontoret, där jag blev kvar hela natten. Det visade sig att jag hade fått fel instruktioner från reseföretaget om att söka e-visa – men med ett e-visa gick det absolut inte att komma till Indien för att vara delaktig i ett volontärsprojekt.
Trodde först det var ett skämt när tullkillen sa att jag fick åka hem och söka nytt visum. Sen när jag insåg att han menade allvar, blev jag alldeles paff och nästan gråtfärdig. Jag tänkte att om jag upplever detta bara på grund av ett visum på en självvald resa under mkt trygga omständigheter, där vi enkelt kan prata engelska med varandra, hur ska man då känna sig som flyktig i ett annat land?
Jag skulle helt enkelt sätta mig på nästa plan hem till Sverige för att söka rätt visum, vilket jag mer eller mindre blev lovad att jag skulle få, men att det måste ske på rätt sätt från en indisk ambassad i ett annat land.
Suck, det här måste ju gå att lösa tänkte jag, men ju mer jag pratade (vilket nog var en hel del eftersom det är jag…) desto mindre tillmötesgående var tullkillen. Det som dock kom ut av samtalet var att jag kunde åka till vilket land som helst som hade en indisk ambassad och söka visum där. Sagt och gjort – killen (Kiran) från flygbolaget som skulle hjälpa mig med hemtransporten – han högg direkt på iden. Så han slog knut på sig för att hitta andra lösningar / resmål för mig att snabbt kunna söka ”rätt” visum. Vi kollande med Colombo / Sri Lanka, vi kollade med Bankkok, och vi kollade med Kuala lumpur – men inget flygbolag ville sälja biljett eftesom jag blivit avvisad från Indien. Suck.
Så nästan 40 timmar efter att jag satte mig på tåget till Arlanda så var min vistelse i Indien avslutad (för den här gången). Vid det laget hade jag funnit mig i situationen och valt att se detta som nåt som skulle bli en rolig resehistoria när jag skulle komma att titta tillbaka på resan senare, men i stunden kändes det mycket snopet att resan skulle avslutas redan….
På flyget hem, någonstans över södra Iran, tror jag, (mkt vackta flygvyer över karga bergslandsskap) hade jag formulerat en ny resplan, i alla fall ett förslag till ny resplan…. Eftersom det var reseföretaget som felinformerat om visumet så får de fixa en annan resa åt mig – på stört!! Jag var ju färdigvaccinerad, hade malariaprofylax med mig, koleravaccinet var inmundigat och ryggsäcken var packad – jag var ju inställd på resa, företrädelsevis någonstans i ”tropikerna”.
Hemresan gick över London / Heathrow med ett stopp på nästan 2 timmar innan jag skulle flyga till S-holm. Så, så fort man fick slå på mobiltelefonen efter att vi tagit mark ringde jag reseföretaget – som tog på sig ansvaret – och sa att om de kunde fixa en alternativ resa / ett nytt volontärsuppdrag som de kunde garantera inom en timme, så jag var på.
Så nu är det spikat och klart – imorgon kväll åker jag till Moshi i Tanzania. Vad jag ska göra där är ännu inte helt solklart för mig, men det handlar om ett volontärsuppdrag i en organisation som jobbar med utbildningsfrågor. Räcker för mig just nu – det låter spännande. Mer om Moshi när jag är på plats.
181031 onsdag
Efter mycket om och men är jag framme i Moshi i norra Tanzania. Men det blev ännu en lång resa och en lång natt på flyget. Men det kändes mycket härligt redan när vi började flyga in mot Addis Abeba i Etiopien för ett kort stopp innan vi kunde flyga sista 1,5 timmen Aurosha här i Tanzania.
Jag var dock lite nervös efter att ha läst i en ny reseguide som jag hittade på Heathrow, där det stod att man helst skulle söka visum i förväg samt att man skulle vara beredd att uppvisa intyg på att man tagit gulafebernvaccin. Jag hade ju inget av vardera så lite osäker var jag allt att det skulle bli en upprepning av Chennairesan. Men väl nere på marken i Aurosha gick allt som smort – på knappa 25 min var jag igenom immigrationmyndighetens garn och kunde pusta ut.
På flygplatsen blev jag upphämtad av Hussein, KITs chaufför och blev körd det 45 minuterna till Moshi från flyget.
KIT, som är den ena organisationen som volontärsarbetet är kopplat till. KIT står för Kili Inventions trust, som arbetar med utveckling o utbildning i och kring Moshi, Kili är en förkortning av Kilimanjaro. Den andra organisationen är Simbas footprints som arbetar med en mängd olika sociala projekt och skolstöd. Så nu har jag fått veta lite mer om vart jag ska – jag kommer att vara på en kommunal skola åk F-7. Det är en framgångsrik skola där rektorn ska vara väldigt drivande och engagerad. Ska bli spännande! Jag kommer även att besöka ett samhällscenter som jobbar med att aktivera och stöda ungdomar och barn på deras fritid med allt från läxläsning till musikaktiviteter.
Nu sitter jag i trädgården där jag / vi (två volontärer till bor här – får presentera dem sen, de har inte kommit hem än) och lyssnar på syrsor, fåglar och kryp när mörkret börjar falla på.
Imorgon blir det en tur till stan för att fixa lite praktiska saker såsom telefonkort, kontanter, lite tips så jag hittar mm. Sedan blir det snabbkurs i swahili, innan lite skolaktiviteter mm. – känns jättespännande 🙂
181101 Torsdag
Idag har jag fått en guidning runt i Moshi. Trots att stan har runt 200 000 innevånare så känns det lite som en småstad. Det finns några få mer betydande gator med kommers på men mycket få hus med ner än 2 våningar. Eftersom Moshi ligger vid foten av Kilimanjaro så är det ganska kuperat och backigt – vi bor på sluttningarna mot berget och har en 3-4 km lång nedförsbacke ner till stan.
Om man inte går är det smart att ta en tuk tuk – här precis som på många ställen i Asien. Men det finns både massor med mc-taxi, vanliga taxibilar och massor med minibussar med plast för +15 pers som stannar där man vill och rullar jämnt och kostar mycket lite. Ljudmiljön ombord på minibuss idag…
Ombord på tuk tuk idag….
Då och då glimtar Kilimanjaros sluttningar mellan molnen och alla säger att vyn mot Afrikas högsta berg (5892 möh) är magnifik – nu är det bara att hålla tummarna för att molnen håller sig borta någon gång under vistelsen här – för vad är det väl värt att veta att man bor på Kilimanjaros djungelklädda sluttningar om man inte ser att man gör det 🙂
Har fått intensivlektion i swahili idag av en av ”Simbas footprints” lärare/medarbetare, Charles Godfrey, som är utbildad lärare i samhällskunskap och geografi, men som arbetar som engelsklärare och planerar och genomför en mängd olika samhällsaktiviteter kopplat till deras olika projekt.
Efter swahililektionen och lunch så gav vi oss av till samhällscentret för att hämta skolmaterial för undervisning i extra engelska i en liten kommunal skola i en av stadens mer utsatta områden.
Charles gick igenom prepositioner med en grupp elever från åk 3. Det kördes både prepositionsbingo och prepositionsförhör med eleverna.
Vid det laget lektionen var slut började även min energi tryta. Det var nu en bra bit över 30 grader och tryckande sol…. Så vi gav oss tillbaka till samhällscentert för att hälsa på ett nytt gäng barn mellan 9 och 12-13 år. En grupp flickor inväntade att fotbollsträningen skulle börja, pojkarna hade redan tjuvbörjat spela. Flickornas lag är ganska nystartat av en volontär från Tyskland. Att flickor spelar fotboll är inte så vanligt här i Tanzania, men det blir vanligare.
Väl tillbaka hemma serverades mycket god kycklinggryta med potatis, vilket avslutades med spindeljakt inne på Williams rum. Här rör det sig inte om några futtiga husspindlar – här snackar vi mindre variantens fågelspindlar. William ville inte ha den här ovanför sängen när han skulle sova.
Imorgon, fredag, är det skola…. kanske får någon för sig att jag ska hoppa in och undervisa i engelska….. gonatt..
181102
Idag traskade vi iväg mot skolan – jag och William och Ann-Louise. Vägen är en lerväg bland allt från mkt exklusiva villor till omålade skjul med rostiga plåttak. Tittar man mot norr har man Kilimanjaros sluttningar, tittar man åt andra hållet så skönjar man slättlandet i söder. Mycket vackert.
För mig började skolan med att jag hade ett långt och spännande samtal med Mrs Theresia som är rektor på Sokoine primary school. Hon berättade om både ambitioner och förutsättningar, om skolans framgångar och utmaningar. Idag på morgonen så firade man att alla 94 elever i åk 7 hade klarat de nationella proven, vilket innebär att de får en teoretisk chans att börja secondary school. Med andra ord att de kanske slipper söka sig ut i arbetslivet endast 12 år gamla, alternativt börja på en privatskola (vilket få i kommunala skolor har råd med). Sokoine är den skola med näst bästa studieresultat i regionen – så Mrs Theresia har all anledning att vara nöjd och stolt tillsammans med sina elever och läraarkollegor.
Skolan har dock stora utmaningar – utmaningar som på många sätt liknar utmaningarna i den svenska skolan – i alla fall om man pratar om utmaningarnas art, och inte om man pratar om utmaningarnas omfattning. Exempelvis så förväntas skolan drivas med en årsbudget på knappt 15 000 kr. För dessa pengar ska allt lösas utom lärarnas löner – det innebär att alla läromedel, vatten, el, underhåll, renoveringar, utveckling, mm. för 700 elever ska lösas med dessa pengar. Med andra ord lite mer än 20 kr per elev och år. Här finns mycket små likheter med den svenska skolan, men på samma sätt som vi i en svenska skolan ska utvecklas, förändras och förnyas utan att få några tillskott i kassan så ska även Sokoine utvecklas och förändras inom budget.
Man blir ödmjuk inför de utmaningar vi i Sverige har, jämfört med Tanzania. Ett exempel på omfattningen och hur olika förutsättningarna är. På Sokoine har pojkarnas toaletter blivit fulla (går inte in på några detaljer….) och ett nytt toahus håller på att byggas som ska kopplas till det kommunala avloppsnätet. Pengarna från staten är dock slut. Det innebär att nu förväntas skolan göra klar toaletterna på löpande budget, till en kostnad på ca 75 000 kr. Med andra ord får alla pengar under 5 år gå till toabygge om inga andra pengar kommer in….
Styrkan i en sån här situation är dock att göra mycket av lite. Skolan har just påbörjat ett hygienprojekt där man lärt sig att göra egen tvål för att minska kostnaderna samt att bygga handtvättsannordningar runt om på skolgården. Det projektet drivs tillsammans med en handfull andra skolor i området.
Har vi i Sverige problem med en toalett för 350 elever så är det en arbetsmiljöfråga och regleras i lag – då är det bara att fixa…..
Visserligen är skolan sliten och har inte de bästa ekonomiska förutsättningarna, men det är en trivsam om än begränsad miljö med en grönskande skolgård som man är stolt över. Jag blir runtvisad av Mrs Theresia och får se sådant man är mycket stolt över såsom trädgård/skolgård, bibliotek och förskola. Inte minst får jag se skolköket som inte tas upp som ett utvecklingsområde trots att en enda kokerska, Mama Happy, gör maten till 700 elever och 25 personal (på 700 elever?) i stora kittlar över vedeldade primitiva spisar och över öppen eld. Dessutom gör hon mycket god mat – idag, pilau, en risrätt med kött och kryddor och varm kål/morotssallad.
Efter rundturen började mitt hårda värv som volontär. Idag innebar det att jag satt med och supportade och till viss del (mkt lite omfattning) hjälpte Ann-Louise och Catherine i undervisningen i engelska i åk 6 och 5. Till veckan blir det nog mer eget ansvar för mig…. då är Ann-Louise och William på safaripaus 🙂
Som svensk är det emellertid utmanande att undervisa elever som är drillade i att endast repetera vad läraren säger och gör och har mycket lite träning i egen reflektion och egna initiativ i skolarbetet. Men jag lär mig nog nåt av det också…
Efter skoldagens slut åkte vi dalla dalla (de minibussar som står för lokaltraffiken) ner till andra sidan av staden till ett område där en av lärarna bor. Trots att det är minibussar – som man i Sverige som bäst trycker in 9 personer i så trycker man utan problem in en bra bit över 20 i en sån buss här. Men finns det hjärterum så finns det rum för en rumpa till om nån vill sitta, eller stå i bussen för den delen. Oavsett så blir det mycket varmt och hett i en minibuss med 23 personer i när det är gassande sol och 28-30 grader i skuggan ute…. Då tänker någon läsare säkert – man har väl AC? Vilket är en mycket god tanke… men det är inte mer än en tanke. Så efter att har svettats ner hälften av mina med passagerare i 25 min så var det lagomt med en promenad på stan.
Till slut hamnade vi på Moshis nerlagda järnvägsstation där en av perrongerna fungerar som ett rudimentärt cafe. Gammal järnväggsstation eller ej – det är nog en av Moshis bästa ställen att spana på Kilimanjaromassivet. Men idag fick vi endast skymta en snöklädd topp mellan höga moln. Inte illa det heller. Därefter blev det en härlig tuk tuk-färd i mörkret tillbaka hem.
Nu avslutas dagen på verandan, utan mygg men med syrsor och annat oknytt som ljuder trivsamt i bakgrunden ackompanjerade av bastonerna från ett karaokehak en bit bort. Nu spinns de sista planerna inför morgondagen då vi ska till en Masaiby en bit utanför Arusha. Gonatt.
181103
Trailer
Idag blev vi upplockade vid 09:30-tiden för att åka till en masaiby en bit utanför Arusha. Vi visste inte så mycket mer än så. Vi hoppades mest på en dag med mycket skugga – det skulle bli 32 grader mitt på dagen.
Väl framme i masaibyn, klev vi ur bilen – sen var vi mer eller mindre kidnappade 🙂 av en grupp masaimän. Eftersom en del av den traditionella manbarhetsriten för masaier innebär att man ska döda ett lejon med bara ett spjut, så fick jag och William veta att nu skulle vi bli masaier och därför döda lejon…. allt sagt med glimten i ögat…Vi skulle bara få på oss tradistionella masaikläder först.
Sagt och gjort så fick vi gå in i en liten traditionell masaihydda med lerväggar och halmtak. Där inne blev vi snabbt klädda i skynken, armband och halsband, samt jag och William fick var sin käpp. Därefter fick vi en kort beskrivning / förklaring hur en masaihydda byggs och hur man lagar mat i den samt håller moskiterna borta genom att röka/elda i hyddan med örter. Det luktade någonstans mellan mynta och lavendel, hemtrevligt och fräscht.
När vi kom ut ur hyddan hade ett 20-tal masaimän och lika många masaikvinnor slutit upp. Sen började dansen och välkomstceremonin. Och jag började känna mig mycket obekväm som nybakad masai…. men det var bara att spela med. Det kändes som jag / vi hade fastnat i värsta turistfällan….. och det hade vi väl på många sätt. Något förlåtande i situationen var att masaierna hade mycket roligt åt oss – och vi kunde skratta tillsammans med dem.
Efter hoppande och dansande i masaiutstyrsel utanpå shorts och T-shirt tillsammans i den gassande solen så kände jag mig som någon som kört ett aerobicspass i skoteroverall. Som tur var så blåste det på slätten. Det hela avslutades med sång av kvinnorna i byn. Därefter var skådespelet över och vi fick ”chansen” att handla souvenirer. Fast det kändes rätt ok att det är troligt att det inte var en massa mellanhänder som tog vinsten av försäljningen. När månglandet var slut så fick vi chansen att se oss mer omkring med bra guidning på engelska av en av de unga masaikillarna – Sabore. Det blev ganska klart att några av hyddorna endast var för att tjäna pengar på turister, men de andra hyddorna och de enkla husen omkring var en del av byn, så även de traditionella inhängnaderna för djuren – kor, får, getter och åsnor.
Sabore upplevdes både frimodig och ärlig i sin beskrivning av hur de levde i byn. Bland annat berättade han om hur masaier traditionellt valt att inte utbilda sig, att de valt att hålla på traditionerna, men att det börjar ändras. Sedan några år finns i skola i byn dit mestadels masaibarn går. På frågan om han själv skulle fortsätta att leva på traditionellt vis sa han att han inte trodde det, han ville utbilda sig och drömde om att kanske bli läkare och öppna en läkarstation i närheten för masaierna. Han trodde inte att han skulle bosätta sig byn – men sa också att det var bland masaierna han trodde han skulle känna sig hemma.
När jag frågade honom om han skulle komma att gifta sig inom stammen så svarade han att bland masaier är det alltid pappan i familjen som väljer vem den första frun blir. De andra fruarna fick han välja själv. Hur han skulle välja får vi tolka själva…. Man kan bara konstatera att förutsättningarna för unga kvinnor (och unga män) i Sverige och bland masaierna är mycket olika.
Så, var det en turistfälla vi hamnat i? Ja, det får man väl säga… samtidigt som man måste fråga sig om det i sig är bra eller dåligt!? Vad har det för betydelse att vi kommer som turister till en masaiby för att se hur de lever – innebär det att vi stödjer deras traditioner och stöttar dem i att fortsätta som de alltid har levt, och i så fall är det bra eller dåligt? Eller innebär mötet med oss under de här förutsättningarna att deras kultur endast blir skådebröd och på sikt enkelriktas till endast kuriosa och att de bara blir skådespelare i sina egna liv? Vi kanske även måste fråga oss i vilken utsträckning ska kultur bibehållas och hur och när behöver utveckling ske – och vem bestämmer hur och när? Från ett svenskt jämställdhetsperspektiv är det ju svårt att förlikas med både tvångsgifte och månggifte, ur ett samhällsekonomiskt såväl som humanistiskt perspektiv är det ju svårt att inte se utbildning som något självklart, etc.
Men ur ett minoritetsperspektiv och ur ett utvidgat demokratiskt perspektiv – borde de som minoritet inte få kunna behålla sin kulturella särart? Men hur ska det gå till utan att man tummar på andra mänskliga rättigheter?
Nog om det – vi lämnade i alla fall masaibyn nöjda och delvis upplysta, även om tankarna hos mig stannade kvar vid frågan om vi inte bara fått ett skådespel från start till mål….
Tillbaka i Moshi tog vi en promenad ned till stan för att få röra på sig lite, få i oss lite mellanmål samt sondera möjlig shopping. Det är en promenad på 4 km.
Överallt blommar jakarandan / palisanderträden i blått – så vackert och så udda med de blå blommorna i sådan mångfald.
Idag / ikväll fick vi äntligen se hela Kilimanjaros snöklädda topp. Även om det inte gör sig särskilt bra genom en mobiltelefons lins och kamera så hoppas jag man kan tänka sig hur magnifikt det är att blicka upp mot en ensam snöklädd topp som man vet är närmare 6000 möh., samtidigt som syrsornas spel ljuder i träd och buskar, stadens brus av trafik och musik strömmar mot en från alla håll och träden ikring en hänger tunga av omogen mango – trots att man är mitt i stan.
P.s. Ja, vi hann till vattnet innan åsnorna tog det – eftersom våra vattenflaskor låg inlåsta i bilen i säkert förvar….
Imorgon – söndag. Då ska jag på Tanzanskt rally med bilar och mc 🙂
181104
Hussein, som jobbar som Chaufför hos KIT och bor där vi bor drog med mig på rally idag. Det började med att vi åkte runt lite här och var och kollade om folk var hemma och om de var på gång till rallyt. Vi plockade också upp en vän till Hussein och hans kusin Samya (som Hussein kallade sin syster). I Tanzania är det främst indier (som är en betydande minoritet) och muslimer som håller på med rally. Hela Husseins släkt håller på eller har hållit på med rally. Innan hans far omkom i en krasch så var han och Husseins mor mycket aktiva rallyförare respektive kartläsare. De tävlade till och med i det klassiska Safarirallyt.
Idag var det inte vilken tävling som helst – om jag förstod det rätt så var det Tanzanska rallymästerskapen i den gren de kallar ”Sprint”. Sprint innebär att man kör 4-5 varv på en slinga på knappt 1 km. En bil i taget.
Det var dock inte bara bilar med idag, det var även motorcyklar med, även om det var mer jippobetonat så var det mycket populärt bland publiken. Motorcyklarna fick vara lite ”förband” till bilarna. Det var en stor variation på de motorcyklar som ställde upp – alltifrån 125:or, typ glidaråk, till Paris-Dakar motorcyklar på 650 kubik. Alla startade samtidigt…. Här kommer tvåan (ettan var för snabb för att jag skulle hinna med) – en nästan 30 år gammal Honda XR600r 🙂
Man behövde inte kvala in på nåt sätt för att få vara med – bara man hade giltigt körkort och en tävlingslicens kunde man vara med. Det gällde motorcyklar såväl som bland bilarna. Det innebär att det var ett antal startande som körde sin familjebil, en vanlig herrgårdsvagn eller familjejeep. Med andra ord gick inte alla heat så snabbt.
Även om det var lite stökigt innan det hela kom igång så var det mycket omfattande säkerhetspådrag för att ingen – förare eller publik – skulle bli skadad. Kändes skönt – men det innebar en försening av starten med mer än 1,5 tim.
Vid min sida under dagen hade jag Husseins kusin/syster Samya som var en fantastisk guide in i hemligheterna kring den tansanska rallytraditionen – som faktiskt går flera generationer tillbaka i tiden, ända till tiden för Drottning Elisabeth II:s kröning (som fick det första Safarirallyt anordnat till sin ära vid kröningen). Husseins och Samyas släkt har som tidigare nämnts rallyt i blodet, så även hennes make. De två har faktiskt kört tillsammans tidigare, men hon slutade vara kartläsare efter en krasch. Nu jobbar de båda med att åka runt i hela östafrika och vara med och anordna rallytävlingar (maken var med och ordnade tävlingen idag). Här har vi dem Hussein och Samya.
Jag fick veta allt om rally steg för steg inför och under tävlingen, endast avbruten av Samyas tjoande när någon bil fick en riktigt snygg sladd ut ur en hårnålskurva. Bortsett bortsett från tjoandet kom även en del bitska kommentarer, i synnerhet när någon släkting körde för långsamt; ”He is driving like his grandmother in a wheelchair….”
Rallytävlingens klimax var när den regerande Tansanske mästaren (som är från Moshi) sladdade upp de i särklass största och värsta dammolnen.
Rally i Moshi – en mkt spännande upplevelse. Betyg: 5 rattar av 5 möjliga.
Eftersom det var söndag och det mesta stängt så tillbringades eftermiddagen vid en trevlig hotellpool…. Man ska helga vilodagen.
Imorgon – skola. Ska tydligen ta mig an lite ordkunskap med åk 6…. Vi får se hur det går. Gonatt!
181105
Idag visade sig berget precis som man drömt om. På vägen till skolan stod det där som om det inte gjort annat (det har det väl inte heller i och för sig…) så mäktigt, så massivt, så ståtligt, så inbjudande och samtidigt så långt borta. Kilimanjaro genomsyrar det mesta här – allt ifrån att regionen heter Kilimanjaro till att allt är döpt efter berget på ett eller annat sätt. Alla västerlänningar här pratar om man har fått se ”berget” ännu…. och nu har jag sett det i vackraste morgonskrud med snön på toppen mot en morgonblå himmel.
Skolvägen går genom ett område av lervägar (när det regnar) lite grönområden och mindre bostadshus och förbi några affärer. Det passerar tuk tuks (bajajs som de kallas här), motorcyklar och en och annan bil, men mest är det fotgängare och kanske en höna eller en katt eller så. En trevlig väg fram till man kommer fram till asfalten ca 800-900 m hemifrån. Där rusar trafiken fram på en ganska smal väg där man som fotgängare få se sig för om man inte ska sluta som en blöt fläck under en tuk tuk eller som kylarprydnad på en jeep…
Väl framme på skolan idag fick jag förevisat vilka övningar som var tänkta till andra passet (som var mitt första). Jag hade visserligen förberett mig men hade fått intrycket att jag skulle göra nåt mycket svårare än jag skulle. Så det skulle nog går bra. När förevisningen var klar hade jag chans att se mig lite mer om i lärarrummet och fråga mig fram om olika saker där. Bland annat blev jag visad hur skolans gemensamma schema ser ut. Jag förstod inget förrän jag fick förklarat för mig att swahilitid börjar med kl 1:00 som är kl 07:00 på morgonen. Egentligen ganska logiskt – det är ju då dagen börjar.
Undervisningen här i Tanzania planeras i detalj både på läsårsnivå och på lektionsnivå för att läroplanen ska följas. Ett ganska stelbent och statiskt system som inte tillåter särskilt många egna initiativ eller egen kreativitet. Lektionsplaneringarna skulle möjligen kunna vara bra att ha för nya lärare för att medvetandegöra hur tiden kan planeras och vad man bör ha med – men knappast något man behöver göra inför varje lektion. Däremot är läsårsplaneringen ett bra skelett för att hålla koll på arbetstakt och att man får med det man tänkt sig. På papperet blir det mycket likvärdigt eftersom alla ämneslärare ska komma överens om en gemensam läsårsplanering. Flera delar av planeringsunderlagen visar även på att det i grunden förväntas en mycket stor insikt i vad som behövs för att skapa en helhet.
När man sedan ser till planeringen på detaljnivå och hur undervisningen tvingas genomföras på grund av stora klasser, tighta tidsramar och stor brist på material så upplever jag det som till stor del en tankeprodukt – i praktiken når man nog inte alltid så långt som man tänker sig. I synnerhet inte utifrån olika elevers pedagogiska behov, men den diskussionen är inte aktuell här – det finns för många andra dimensioner av skolan som måste fungera först. När jag var inne i åk 4 idag var det 72 i klassrumet… Det kändes väl inte direkt att alla var med på tåget.
I allt detta var det mycket befriande när Mrs Theresia (rektorn) satte sig med mig en stund mitt på dagen. Jag inväntade lunchen (ugali med kokta grönsaker i god tomatröra) på en bänk utanför lärarrummet och vi började prata om de grönsaksland mitt på skolgården som eleverna skötte om och vattnade på lunchrasten. Skolan odlar lite grönsaker för att få lite tillskott av vitaminer till skolluncherna. Ordningsamt och noga vattnade elev för elev de olika odlingsbäddarna. Och mitt i samtalet for Mrs Theresia upp och började rensa bland grönsakerna med en stor kniv. I ett huj hade hon både rensat och skördat det som fanns att skörda i hela odlingen.
Skoldagen avslutades med ett långt och givande samtal med Mrs Theresia på hennes kontor. Mycket av det hon berättar om rektorsjobbet är på så många sätt likt det uppdrag jag har – samma glädjeämnen och samma långa tråkiga administrativa timmar. Även om förutsättningarna är så oändligt olika så brottas hon med samma typ av frågor – elevers frånvaro, uppföljning av ekonomi och resultat, svara på förfrågningar och enkäter, oroliga föräldrar, personalfrågor och rekryteringsärenden, planering och logistik. Hon är klok och reflekterande och en person jag gärna skulle ha som kollega eller mentor hemma i Sverige.
Nu har det börjat bli lite svalare, klockan är 22:40 och temperaturen ligger nog runt 24-25 grader och jag hoppas det är även så på mitt rum, gonatt för idag.
181106
Inget berg framme idag på vägen till skolan, men promenaden är trevlig ändå. Folk hälsar, på engelska och på swahili – spelar ingen roll om det är coola tonåringar eller tandlösa damer +70.
Bitvis är vägen så dålig att det måste vara ytterst obekvämt att skumpa fram där oavsett fordon, trots det består den trafik som är av cyklar som måste vara från tiden före självständigheten till små motorcyklar och fyrhjulsdrivna vidunder som man annars mest ser på Östermalm.
Idag har jag varit på 4 lektioner. Två höll jag mer eller mindre själv, en assisterade jag och på en var jag bisittare. Oavsett vilket är det tveksamt hur mycket jag tillförde…. Eftersom de nu ska öva inför kommande examinationer så är det repetition av allt de gjort under året (revision kallar de det). Det innebär att man kan inte så mkt ta ut svängarna och man verkar ibland mest bara bli indragen i att hålla lektion…. I alla fall så började min skoldag med att jag var med Catherine i åk 5 för att jobba med öva på ”How to use certnainly and surely”. Där hade jag möjligheten att välja meningar själv, men med drygt 40 elever i klassrummet som prompt skulle igenom den här uppgiften idag.
Ordningen i klassrummet funkar i princip klockrent med svenska mått mätt. Det gäller både snack mellan eleverna och att de gör – eller i alla fall börjar göra det de blir tillsagda. Däremot var det mycket svårt att få eleverna att skapa själva. De är så vana att bara göra som de är tillsagda och skriva av / säga efter och har fått mycket lite övning i tolkning och eget språkligt skapande. Det gör att den enklaste övningen blir svår.
Antalet elever i klassrummet gör det inte heller så lätt – samtidigt som det är helt otroligt att man kan ha så många samtidigt och det ordningsmässigt funkar så bra jämfört med många situationer i Sverige. När vi hade repetitionslektion i åk 4 tillsammans med Ms Consolata så hade vi över 80 elever i klassrummet och alla jobbade. Men antalet och sättet att jobba gjorde att vi endast tog oss igenom 2 korta övningar på 5 meningar / ord vardera. Eleverna har inga egna arbetsböcker eller läroböcker. Det enda de har är skrivhäften och allt måste skrivas på tavlan för att eleverna ska skriva av. I vissa av årskurserna håller lärarnas egna läroboks-ex på att falla sönder. Ingen kopieringsmaskin eller lösmaterial förekommer, så det eleverna inte hinner skriva av tavlan på lektionerna eller kopiera av kompisen mellan lektionerna – det hinns inte med.
Det är därför inte lätt att vara tansansk magister när man är i det närmaste oduglig att skriva på tavlan. Jag vet inte hur många kritor som bara blivit smulor i mina händer, hur många gånger jag fått sudda och skriva om och slutresultatet mer ser ut som fågelskit i via moln på svart bakgrund…. Men värst är nog att jag sedan 30 endast skriver med versaler då jag skriver för hand. Det fixar varken lärarna eller eleverna. Lärarna påpekar det tydligt och eleverna vet inte bättre än att skriva av…. I en klass innebär det att alla elever nu tror att man skriver ”do” och ”does” med versaler – DO och DOES – trots att övrig text är med gemener.
Att jag inte är ett kirurgämne har vi inte bara mitt intellekt att skylla, det gäller även finmotoriken. I en klass gick läraren och gjorde rättningar i princip i alla meningar för att jag tydligen skrev så otydliga R och U – så jag kände mig lika mycket som elev som eleverna, men det var väl kanske lika bra det….
Efter lunch – ris och någon slags varm röra med kål och morötter (mycket god) så blev det ett spontant besök på till det intilliggande sjukhuset. Det var inte så att jag gjorde illa mig (jag tänkte dock att det kunde vara i förebyggande syfte – men det sa jag inte…) utan rektorn och en av geografi- och naturvetenskapslärarna ville visa mig sjukhuset och var läkar/sjuksköterskeutbildningen låg. Vilket visade sig vara bara ett kvarter från skolan.
Mycket stolt över att Moshi har ett stort sjukhus med både läkar-, farmaceut- och sjuksjöterskeutbildning visade mig Mrs Theresia och läraren (namn kommer senare) mig runt både i sjukhuset och runt sjukhuscampus. En stor anläggning både vad gäller utbildning och sjukvård – något att verkligen vara stolt över. En spännande detalj är dock att Moshi med ca 200 000 innevånare har två medicinutbildningar.
Efter den mycket ingående sjukhusrundvandringen var min dag över och jag kunde i sakta mak bege mig hem mot vårt hostel / boende, för en lugn eftermiddag och kväll.
181107/08
Mycket skulle kunna sägas om varje lektion jag deltar i eller bara observerar, men intressantare är kanske att försöka skapa en helhetsbild med exempel.
Svårt när varken jag eller läraren riktigt vet eller är ense om hur ord stavas eller böjs. Jag försöker surfa snabbt på olika ordlistor på telefonen och gör så gott jag kan och vi försöker stämma av med varandra vilken form / stavning vi ska välja. Igår köpte läraren ”leaves” istället för ”leafs” (som i plural av löv/leaf) och det var väl bara halvrätt, eller båda rätt…. Jag fick köpa ”sheeps” istället för ”sheep” (som i plural för får/sheep) – så det är väl ett givande och tagande från oss båda… tyvärr på elevernas bekostnad. Så sågad jag skulle bli hemma som lärare i engelska….. 😊
Varje dag serveras te för lärarna och olika tilltugg/snacks köps (av elever och lärare) antingen i någon av affärerna på gatan utanför skolan eller så säljs det av någon av lärarna som har försäljning av chapatis som lite extrainkomst. Igår blev jag bjuden både på en slags vit sötpotatis, viazi, och en slags friterade majsbullar. 5-0 till sötpotatisen / viazin…. Idag blev jag bjuden på bagia, friterade bönmjölsbollar (lite som falafel) och fritterad banan (den gröna sorten). 3-0 till bönmjölsbollarna / bagian 🙂
Intressant hur stor tilltro man har till att eleverna ska lära sig genom att skriva av. En av lektionerna i geografi bestod igår av att läraren i 5 min hade en dialog med eleverna om vad de visste om vatten. De resterande 35 min gick ut på att läraren skrev av läroboken på tavlan och eleverna skrev av. Jag slås dock av hur långt vissa elever, de motiverade, kommer genom detta. Tyvärr är de nog inte någon stor grupp bland eleverna.
Jag har pratat med Mrs Theresia, rektorn, om elever i behov av särskilt stöd. Där skiljer sig våra förutsättningar åt på flera sätt. Reflexmässigt så trodde hon att jag pratade om särskilt stöd av sociala orsaker. För henne är de sociala utmaningarna så omfattande och helt överskuggade de pedagogiska utmaningarna. När jag förklarade att jag undrade hur hon såg på de pedagogiska utmaningarna med elever i behov av särskilt pedagogiskt stöd. Då förklarade hon om en elev har uppenbarliga pedagogiska behov som inte kan tillgodoses genom den ordinarie undervisningen så blir man som förälder hänvisad till någon specialskola. Här i Moshi finns det flera sådana skolor, men det drivs alla privat, så om behoven finns för en elev så måste det finansieras genom egna medel, insamlingar eller kan man i sällsynta fall söka och få statliga bidrag för detta.
Mixen av intryck, ljud och oordning utanför de öppna lärosalarna (salarna har fönsteröppningar, men inget glas, bara galler) och ordningen inne i klassrummet är slående. Trots att det är fullt ös utanför klassrummet och ljuden strömmar in som om det var fullt ös i klassrummet, så fortgår lektionerna som om inget hänt / inget stör – varken elever eller lärare reagerar.
Skoluniformer och skolans motto: bra utbildning och bra miljö, står på t-shirtar som vissa elever har under den långärmade skoluniformströjan. Onsdagar och fredagar får eleverna ha skolans t-shirts under tröjan. Att ha den långärmade tröjan på sig är frivilligt, men den ska vara med eleven.
Alla elever har långa dagar med 9 st 40 min pass varje dag – oavsett om de går i åk 1 eller åk 7. Alla pass är 40 min vilket gör att det är svårt att ha mer förklarande övningar eller genomgångar. De har 6 eller 7 ämnen på schemat. De är sedan 1,5 år mitt i en förändring av läroplanen där de får ”typ SO” som ett ämne från åk 3 vilket innebär att åk 3 och 4 har 6 ämnen – övriga har 9. Ämnena är: Swahili, Engelska, Matematik, Historia, Geografi, Samhällskunskap, NO, Idrott och IT. I de flesta ämnen finns det endast enstaka böcker, eleverna kan endast i grupp arbeta tillsammans i en läsebok / övningsbok. Idrott sker på skolgården i mån av plats och IT är endast teori – torrsim…. Skolan har 3 datorer som förevisas som fysiska datamaskiner i bästa fall. De har en datasal avsatt för IT-undervisning, men där finns inga datorer. Trots att det är ett enskilt ämne i läroplanen.
Under en eftermiddag fick jag möjligheten att bli runtguidad av Mrs Theresia, Ms Elisabeth och Mr Prosper (som även körde oss) i byarna på Kilis sluttningar ner mot Moshi. Mr Prosper som även bor i en av byarna kunde vägarna och området som sin egen ficka. Han såg inte bara till att vi fick se allt, komma in lite från sidan dit man annars inte når som turist – han kunde även fixa fram den lokala brygden mbege – eller bananöl…. är dock mycket tveksam om det är en dryck som kommer att slå utanför Chaggakretsar – bara konsistensen tror jag avskräcker de flesta… Chagga är den etniska grupp som Mr Prosper tillhör och som bor i området.
I och kring Moshi är det mycket gott om skolor av alla de slag allt ifrån den minsta statliga F-6-skolan till olika universitet och högskoleutbildningar – privata såväl som statliga. De ligger dock inte som man kanske tänker sig i eller i direkt anslutning till stan. Många ligger någon eller några kilometer ute på landet, nära eller i någon mindre by – trots att skolorna kan ha närmare 1000 elever och består av 10-tals hektar mark då de ofta är organiserade som internat. Den formen gäller secondary schools (år 8-10) såväl som läkarutbildningar och specialskolor.
Många drivs av olika kyrkliga organisationer och ligger mycket naturskönt och är de inte skyddade av murar och staket så ligger de gömda en överväldigande grönska i ett kuperat djungellandskap. Det är lätt att förstå att missionärer, lycksökare och biståndsarbetare har fastnat för och blivit förälskade i det fantastiskt vackra lanskapet på Kilimanjaros sluttningar. Där varvas idag kaffeodlingar med bananodlingar, små gårdar och bönåkrar i branter och slänter. Slingrande lervägar och små stigar klyver landskapet på längden och tvären. Där det verkar omöjligt att komma vidare vid första anblicken visar sig vara en brant krokig väg fram till en lanthandel eller en liten odling innan man kommer vidare till nästa krön. Det är vackert så det förslår. Mitt i allt detta dyker en kyrka upp i europeisk stil och bakom den ett helt högskolekampus med affär och bank, mm. Allt med fantastisk utsikt ut över det gröna frodiga landskapet.
181109
Idag (fredag och skoldag 6) var första gången jag upplevde att jag fick respons både socialt och studiemässigt bland eleverna jag har träffat och undervisat. Överlag är eleverna jättenyfikna och vill hälsa och söker kontakt, men så snart det blir en lärar-elevrelation så finns en vaksamhet hos eleverna. Känslan är att vad händer om jag gör fel, säger fel, skriver fel, etc.? Men idag började det med att vi möttes av spontansång i klassrummet för att hälsa på mig och Catherine när vi kom. Annars är det mycket som reflexmässigt sägs i samstämmig kör och återkoppling sker med klappande i händerna och feedback i kör när nån gör nåt extra bra. Men som sagt idag möttes vi av sång. Ena klassen i åk 5 är en ganska liten klass 35-36 elever och jag har träffat dem varje dag sedan jag kom. Igår körde vi kortformer av svar på engelska, och idag fortsatte vi med utvecklade övningar kring det. Det blev mycket respons, de jobbade på, ville få återkoppling på vad de gjorde och jag fick till och med lägga till extrauppgifter för att de jobbade så snabbt. Kul!! Ofta annars har det varit det motsatta – man har fått kapa och göra färre övningar än man tänkt sig.
Men redan vid tiotiden idag hade Mrs Theresia bokat möte med borgmästaren i Moshi för att presentera en önskan om eventuellt samarbete framåt. Varje skola uppmuntras av kommunen och staten att skaffa sig sponsorer och stödjare på alla sätt den kan för att stärka verksamheten och jobba med utvecklingsprojekt. Det gäller i stort såväl som smått. Så trots att det inte var borgmästarens dag med kommunens innevånare (det har han tydligen tisdagar och torsdagar) så hade han tagit sig tid att träffa oss – mig, Mrs Theresia och Ann-Louise (som också är volontär och till vardags lärare i Linköping). Kanske kan vi hitta sätt att samarbeta och kanske ge stöd till Sokoine primary school. På skolan har den en önskan om att får stöd för att färdigställa det nya toaletthuset samt att kunna köpa in några datorer för att IT-undervisningen. Så vi får se vad vi kan hitta på.
En skola som med i stort samma grundförutsättningar som Sokoine, är Mwereni integratde primary school for the blind (statlig skola precis som Sokoine) som lyckats mycket bra med att skaffa sig samarbetspartner runt om i Tanzania och resten av världen. Detta mycket på grund av en mycket framåt och drivande rektor som varit där de senatse tio åren. Mawereni är ungefär lika stor som Sokoine (där vi volontärar) med ca 650 elever och 35 lärare. De tar dessutom emot 80 elever med medfödda synskador, albinoelever samt elever med allvarliga kroniska hud- och ögonsjukdomar. Flertalet av dessa bor på skolans internat. Vi fick idag chansen att få ett mycket inspirerande studiebesök på skolan – guidade av skolans rektor Mr Damas Urenge.
Mr Urenge är inte bara en framgångsrik sponsorjägare han är en inspirerande pedagog och visionär – inte bara på skolans område. När han började som rektor på skolan var skolan en mycket sliten gammal skola med en handfull internatelever med synskador. På 10 år har han och hans medarbetare inte bara lockat till sig fler elever med synskador – han har utvecklat skolan pedagogiskt såväl som ekonomiskt och miljömässigt.
Idag har skolan 80 internatselever som kommer från hela Tanzania. De har tydligt profilerat sig mot elever med funktionshinder kring syn samt elever med hudsjukdomar. Övriga elever kommer från Moshi med närområden. Det går 40-50 elever i varje klass och från och med åk 2 är alla elever integrerade med varandra – inte bara fysiskt utan även pedagogiskt. I alla klassrum där vi var satt de synskadade eleverna med punktskriftsskrivmaskiner och antecknade. Skolan har dessutom mycket goda resultat med 98% godkända på de nationella proven. Trots att över 10% av eleverna är synskadad eller helt blinda.
För Mr Urenge är det helt självklart att alla elever ska gå tillsammans och att alla elever ska ges likvärdiga förutsättningar till lärande. Hans inställning är till och med att de synskadade ska drillas lite extra för att stärka självförtroendet samt för att ge dem ett försprång/övertag i utmanande inkluderingssituationer i livet i stort. För att lyckas med detta har skolan jobbat på alla fronter – med att jobba med skolkulturen och lärarnas mindset, att specialutbilda de lärare som behövt det, att utveckla verktyg och miljö för att alla ska lyckas.
Skolan har, till skillnad från Sokoine, läroböcker i hela klassuppsättningar i et flertal ämnen, blindskriftsmaskiner till de elever som behöver det, 3 moderna datasalar med internetuppkoppling, tillgång till projektorer, mm. Allt detta genom ett mycket aktivt arbete för att ragga sponsorer över hela världen. Men Mr Urenge förstår också att se till att skolan är självförsörjande i stor utsträckning så att de kan hantera de större löpande omkostnader som en utvecklad skolmiljö innebär. Det innebär att skolan har egna kor, höns och grisar, ett bananplantage med en mänga andra fruktträd – allt detta på skolgården. Detta är främst för att kunna sälja ett överskott för att få in mer pengar, men även för att kunna ge eleverna en ännu mer näringsriktig mat. De har även en fiskfarm, en nyligen uppstartad egen utvinning av biogas för att få gas till matlagning, de har en egen djupborrad brun för att slippa köpa det kommunala vattnet samt att alltid ha bra tillgång på högkvalitativt vatten. För att slippa de ökade omkostnaderna för el för att pumpa vatten runt på skolområdet, så har de fått sponsring genom solpaneler som driver en pumpanläggning som räcker för att förse hela skolområdet och elevhemmet med vatten.
Besöket på Mwereni integratde primary school for the blind, var både fascinerande och mycket inspirerande, pedagogiskt såväl som entreprenöriellt. Så nu planeras kossor och getter på gräsytan mot biblioteket och kanske i stadsparken, en fiskodling nere i kulvertarna på Hedda samt, en bananodling i ljushallen (fast bara på sommaren)…. 🙂
181110/181111
Helg! Både lördag och söndag är fullmatade med aktiviteter – fast nu som turister.
Aktiviteten för dagen var cykling till varma källor för bad och softa. Det började med att vi blev hämtade där vi bor – jag, Ann-Louise, William och Julia (alla vi volontärer) och körda till ett företag som ordnar med utflykter och äventyr, företrädelsevis på cykel. Där fick vi cyklar som justerades efter längd och höjd innan de packades på bilar för skjuts dit där vi skulle starta.
Här hittar man gärna pragmatiska lösningar på sånt vi i Sverige köper en tjänst eller en pryl för att lösa. Exempelvis så behövs ju någon sorts lösning för att frakta cyklar när man far ut. Sagt och gjort – då svetsar man cykelfästen på ett långt plattjärn som sedan resolut bultas fast genom talet på bilen. Det funkar det också. När cyklarna var fastskruvade i cykelstället på taket bar det av mot Arusha och de varma källor som vi skulle cykla till. Mellan Moshi och Arusha är det tvåfilig asfaltsväg i gott skick, men det är tätt mellan byar och avfarter så vägen är full av fartgupp, så vi var sällan över 50 km/tim.
Halvvägs till Arusha vek vi av söderut in på en byväg, eller vad man ska kalla det, kanske en mindre riksväg. Så for man viker av från en asfaltsväg så sänks farten till mellan 10 och max 40 km/tim på grund av de mycket dåliga vägarna. Några kilometer in på grusvägen stannade vi på en gårdsplan för att lasta av cyklar och påbörja cyklingen mot de varma källorna. Gården vi stannade vid visade sig vara en smides/svetsfirma som gjorde dörr- och fönstergaller. Lite verkstadsnördig som jag är blev jag tvungen att kolla vad de höll på med och vad de hade för grejer. Det visade sig att det inte bara var cykelstället på taket som var en pragmatisk hemmagjord lösning. Smides/svetsfirmans svetsaggregat var hemgjort det också. Nån måste ha koll på grundprinciperna för hur man gör en svetstransformator – men i övrigt var det i högstagrad hempulat.
När vi väl kommit upp på cyklarna så påbörjades en varm men mycket trevlig cykeltur längs landsvägen genom ett vidsträckt och lite böljande landskap. Vi mötte en och annan bil och motorcykel, men trafiken var gles och vi mötte minst lika många fotgängare – alltifrån välklädda tonåringar klädda i västerländska kläder, smutsiga småbarn, propert klädda kvinnor i traditionella dräkter och masajer svepta i de för dem traditionellt rutiga tygstyckena. Ett fåtal bilar kom ikapp oss – men vägen var bitvis så dålig att det tog lång tid för dem att köra ifrån oss cyklister.
Det var mycket varm cykling i stekande sol efter damiga vägar. Därför var det överraskande härligt när vi kom fram till denna oas av kristallklart lätt strömmande ljummet vatten. Direkt ur marken strömmade klart rent 28-30 gradigt vatten ut i en naturlig basäng för att sedan sakta strömma vidare ut över slätten. Men även om cykelturen gått genom ett öppet och torrt, ganska kargt landskap var detta lite av urbilden av en oas där stora vida träd skuggade marken och bredde ut sina grenar 15-20 meter åt olika håll över marken såväl som över källans vatten. Det skapade skugga och ett skyddat lugn kring en glänta där ett 20-tal västerlänningar och lika många Tanzanier och andra afrikaner strosade omkring i badkläder eller låg och njöt i det sköna pärlande vattnet.
Här blev vi kvar nästan hela dagen och bara tog det skönt i halvskuggan eller badade lite lojt emellanåt. Kändes som ett skönt sätt att fördriva en lördag.
Söndagens aktiviteter är besök på Chaggamuseum (live), promenad till vattenfall för ev. bad samt besök i grottor som Chaggafolket gömde sig i för att komma undan masaiernas förföljelser under 1700- och 1800-talen.
När vi kom till Marangu (50 min med bil öster om Moshi) så blev vi först välkomnade i ett litet ”friluftsmuseum” med en chaggahydda, ”visthushydda” och en liten museibyggnad – allt mycket enkelt uppbyggt mitt i en bananodling. Det kändes tillrättalagt och konstruerat, men ganska snart insåg vi att det inte gjorde nåt – vi fick istället en mycket påläst guide som på ett målande men mycket ödmjukt sätt berättade om chaggafolkets och Tanzanias historia från 1400-talet fram till idag. Översiktligt men fängslande och instruktivt. I den lilla museibyggnaden förevisades även en mängd föremål, bland annat ett Kuduhorn (ett horn av en stor antilop) som användes för att blåsa i som mistlur, på många sätt som våra näverlurar.
Vi fick även beskrivet för oss hur man bodde i en chaggahydda. Intressant, men det eldades i hyddan hela tiden vi var där så vi kände oss alla som nygrillade och inrökta varmkorvar när vi gick därifrån.
Från chaggamuseet for vi vidare till ett vattenfall för ett eventuellt bad. För att komma nedströms vattenfallet var vi tvungna att gå ner i en djup ravin ett mycket frodigt, regnskogsliknande landskap. Väl nere kom vi till den svalt forsande strömmen och hörde vattenfallet 80-100 meter uppströms. Men för att komma dit fick vi ta av oss skorna för att vada.
Det var riktigt läckert. Bergssidorna som stupade ner mot oss dröp av vatten från klängväxter och rötter – och längst inne i ravinen kastade sig vatten ner från en klippa 15-20 meter ovanför våra huvuden. När man såg det gick det inte att bromsa – man måste bara dit.
Svalkade av de regnbågsgnistrande skyarna klättrade vi ända till dammen där fallet slog ner i en pool med ett öronbedövande brus. En lite våghalsig australiensare med guide var den ende där förutom vi volontärer. Vi nöjde oss med att gå upp på de 2 meter höga klipporna runt poolen för att kasta oss ner i de skummande vattnet. Men vips hade australiensaren med en goprokamera i högsta hugg klättrat upp på de 4-5 m höga klipporna intill för att med en relativt smidig volt kasta sig ner i skummet.
Där blev vi badandes en god stund innan vi blivit så nerkylda att det fick räcka för den här gången.
Efter bad i vattenfall bar det av till en förevisning av lite mer av chaggafolkets historia genom att får veta mer om och se de grottsystem som chaggas gömde sig i under de förföljelser de blev utsatta för av de militärt starkare masaierna under 1700- och 1800-talen. Vi fick en överraskande öppen och ickedömande (men inte utan stolthet som chagga) beskrivning av hur masaierna förföljde chaggas för att, döda, kontrollera och i viss mån ta dem som sexslavar. Vi fick också veta hur chaggas genom att bygga kilometerlånga tunnelsystem för att gömma sig såväl som boskap från masaiernas härjningar. Vi fick även gå ner i delar av dessa gamla tunnelsystem och veta hur de gjorde för att överleva där nere.
Beskrivningen var överraskande osentimental och inte allas dömande. Guiden framställde sakligt men detaljerat masaisernas grymheter, dock helt utan att skuldbelägga. Guiden beskrev även hur grymma chaggas var då de lyckades ta en masai till fånga. Allt berättat med humor och historisk distans – mycket i linje med hur vi hört många tansanier beskriva den gemensamma toleransen som landets sammanhållning bygger på. I tanzania tar man mycket tydligt avstånd från den etniska våld och förtryck som finns i närliggande Kenya. Nu får vi bara hoppas att det nyuppblossade förtrycket mot hbtq-personer som är så aktuellt just nu, inte är ett tecken på att den generella toleransen mellan grupper håller på att vittra sönder.
Nu är det däremot kväll inför en ny skoldag imorgon. Jag inväntar dessutom svar när jag ska få chansen att åka till nationalparken Ngorongoro, innan jag åker hem… Gonatt…
181112
Måndag. Varje skoldag börjar med ett kort mötet för alla lärare i personalrummet. Mötet börjar med en kort morgonbön, innan ev information eller frågestund. Det känns lite avigt och ovant som svensk, men det är bara att spela med. Uppenbarligen tyckte några att jag verkade lite för engagerad i bönen…. eller var det kanske så att de trodde att jag somnade… det kanske jag gjorde!? Mrs Theresia kom i alla fall till min räddning och sa att hon som ledde bönen avslutade lite otydligt och att det var svårt att veta när andakten var över.
Varje morgonmöte tillfrågas en eller alla vi volontärer om vi vill tillägga något. Varje gång spritter det i mig och jag får behärska mig för att inte koma med några i min mening kloka ord. Men som tur är (för alla närvarande) biter jag mig i tungan och är tyst eller tackar för frågan, men nej tack.För vad skulle jag egentligen säga – hela mötet hålls naturligtvis på swahili och än så länge har jag fult sjå att hålla isär alla femtielva hälsningsfraser. Jag har ju inte en susning om vad de pratat om fram tills jag får frågan. Men det känns mycket artigt och trevligt att få frågan.
Vi fortsatte att arbeta med repetition inför de kommande examensproven. Och åter igen visar det sig hur svårt det är att få kvalitet såväl som kvantitet på undervisningen när lektionerna är 40 min, klassen är närmare 40 elever och eleverna inte har egna böcker och vi inte ens har tillgång till en kopiator. Allt måste ske helt lärarlett via svarta tavlan. Idag innebar det till exempel att i åk 5 så hann vi öva på 8 adjektiv tillsammans. Och eftersom det ser ut som det gör och eleverna har mycket begränsad erfarenhet att arbeta självständigt så går är det mycket svårt att ge extra utmaningar till de starkaste eleverna. Hade man varit här som volontär och vetat att man skulle träffa en klass varje eng-lektion i 3-4 veckor hade det kanske varit en annan sak. Då hade man kunnat göra långsiktiga upplägg med mer framförhållning. Men man kan inte få allt.
Innan lunch idag fick vi återigen chansen att göra studiebesök på andra skolor. I det här fallet en skola för elever med kognitiva funktionshinder (motsvarande särskola) och en skola för elever med hörselrelaterade funktionshinder. Båda mycket intressanta erfarenheter.
Här i Moshi är den självklara ambitionen att elever med kognitiva funktionshinder ska gå på en skola tillsammans med elever utan dessa behov. Inte i samma klasser men på samma skola och delta i så mycket gemensamma aktiviteter som möjligt. Hur det ser ut i övriga Tanzania vet jag inte.
På den skolan vi besökte fanns det 37 barn med kognitiva funktionshinder som undervisas i 2 olika klassrum av sammanlagt 5 lärare. När jag frågade en av lärarna om hon hade någon extra utbildning för att jobba i den här gruppen elever, så blev hon i det närmaste förnärmad. Självfallet hade hon det. Enligt rektorn, Mr Mashauri, hade alla lärare där en eller annan typ av särskild utbildning för att jobba med de här barnen.
Precis som i Sverige har de här eleverna en anpassad läroplan. De går 10 år i skolan i ”grundskolan” och därefter hamnar de ofta på någon form av hantverksutbildning. Även om Mr Mashauri tydligt tyckte att eleverna i gruppen inte hade den kognitiva kapaciteten för att följa den vanliga utbildningen så tyckte han att alla elever hade att lära av att de gick på samma skola. I synnerhet de elever med kognitiva funktionshinder kunde lära sig mycket av att bara vara bland och ikring ”vanliga” elever. Mr Mashuari upplevdes mycket påläst och använde sig av i stor sättsamma vokabulär som vi gör i Sverige, trots att lärare i ”vanliga” skolor här ofta pratar om dessa elever som ”abnormal students”, etc. och kanske inte alltid pratar om dem som elever som behöver en likvärdig utbildning.
Bland eleverna fanns barn med Downs syndrom, autism av olika slag, elever med adhd som samtidigt hade kognitiva problem, samt elever med utvecklingsstörning av olika slag.
Därefter for vi vidare till Msandaka Lions daef center – en primary school (1-7) för elever med funktionsnedsättning inom hörsel, en internatskola med norra Tanzania som upptagningsområde. Skolan har 95 elever. De bor på skolan och kommer endast hem på loven – det gäller från åk 1!! Även om jag inte är den direkt överbeskyddande typen, så har jag mycket svårt att se framför mig hur vi skulle skicka Klara och Love till en internatskola för att bara komma hem på loven. Det vi dock måste säga – vi volontärer såväl som Mrs Theresia – är att det var mycket fräscha sovsalar jämfört med andra internat vi sett nu under resan.
När vi kom tog rektorn, Mr Mushi, emot oss öppet och ödmjukt, och egter en kort presentation och frågestund blev vi runtvisade i alla klasser. Mr Mushi presenterade oss med teckenspråk och alla elever fick visa vilket tecken vi borde ha… sedan bokstaverade de alla sina namn och visade sina tecken. Det som slog oss alla var den mycket nära och varma kontakten Mr Mushi hade med alla elever. Hur mån han var att visa att han såg dem och att det uppstod ett möte. En förmåga jag själv känner att jag skulle vilja utveckla.
I varje klassrum möttes han av eleverna med nyfikenhet och en vilja att mötas och kommentera, samt en tydlig visa sina kunskaper, utan att vara till lags. Detta på ett helt annat sätt än det vi ser i de stora klasserna på andra skolor. Nu var det också mycket små klasser. Den största klassen var på 13 elever.
Klassrummen var trevligt inredda och möblerade med bänkarna i halvcirkel mot läraren. Väggarna var prydda med elevernas egna alster och med pedagogiskt material, något som det är mycket sparsmakat med på Sokoine. Men även om förutsättningarna var mycket bra så beskrev Mr Mushi att eleverna klarade sig bra i förhållande till läroplanen, men att de genom sina funktionshinder fick kämpa hårt. Alla lärare har specialutbildning inkl teckenspråksutbildning. Jus5 nu (tillfälligt) jobbar dessutom två lärare på skolan som dessutom själva är döva. Varav den ena fått sin utbildning genom någon i Sverige (hur förstod vi inte riktigt). Det kröp fram att Mr Mushi är en erkänd och ses som en mycket kompetent pedagog. Innan han blev rektor så var han lärare som på kommunens / statens uppdrag for runt bland skolor för att höja nivån så att fler klarade de nationella proven. Hur det gick till och hur proven ser ut vet vi inte, men att han verkligen hade förmågan att nå eleverna såg vi på den lilla tid vi var där. Han verkade dessutom ha förmågan att se varje elevs behov, vilket man kan man misstänka utifrån den tydligt individuella approach han hade mot alla elever där det verkade behövas. Hela hans sätt byggde på att skapa relation. Vi var alla berörda av den varma stämningen i klassrummen när jan var med.
Att Msandaka Lions daef center på samma sätt som övriga skolor med lite bättre materiella förutsättningar hade goda sponsorer är tydligt redan när man kommer in på skolgåden. Alla betydande sponsorer finns presenterade och man vårdar relationerna till dem genom att tydligt presentera vilka de är om så är läge. Vad gäller de fysiska förutsättningarna för skolan så syns det i en mycket fin och omfattande skolgård, välstädade och fräscha internat med gott om personal, elevmaterial som är lite mer omfattande och varierade än det absolut billigaste (det fanns ex. världskartor i många klassrum), skolan har solceller som komplement till övrig el, det finns en datasal på skolan med anpassade program för elever med hörselproblematik, köket är visserligen vedeldat, men det är stort, rent och relativt ändamålsenligt. Men sårbarheten finns även här. Exempelvis så räcker inte elen till för att köra alla datorer för tillfället. Så endast 3 av 15 datorer kan användas just nu. De behöver en sponsor som kan bekosta trefasel till skolan.
Efter att vi blivit berörda och lite positivt omtumlade efter två mycket intressanta studiebesök begav tillbaka mot stan. Msandaka Lions daef center ligger 15 min med bil rakt ut på landet, men nu blev det bråttom – vi hade inte ätit sedan tidig frukost. Så dagen avslutades för mig med grillad get i kryddig sås med ris och grönsaker. Mycket gott!
181113/15
Inledningsvis har jag nämnt Simbas footprints som en av organisationerna som är kopplade till volontärsuppdraget. I själva verket är det Frida Marealle som roddar med oss volontärer. Frida är född och uppvuxen i Sverige men har bott här i snart 9 år och är grundare av Simbas footprints.
Frida kom själv hit som volontär ganska snart efter att hon blivit färdig med sin socionomutbildning. Under 6 månaders volontärskap kom hon att fastna för Moshi och Tanzania och efter en kort tid tillbaka i Sverige så återkom hon hit för att stanna. Hon började med att engagera sig i barnhemsfrågor och drev under en inledande period även barnhem själv här i Moshi. En verksamhet som hon idag själv är mycket skeptisk till vilket blivit avstampet för hur Simbas footprints jobbar. Fridas resonemang är att det är viktigare att stöta och skapa sociala förutsättningar för barnen att vara kvar i den familj de kommer ifrån eller i alla fall vara och bli en del av ett familjesammanhang istället för att vara på institution vilket ett barnhem innebär. Därför har deras verksamhet fokuserats på olika samhällsfunktioner och stöttning till tjejer och unga kvinnor och familjer. Det görs genom allt ifrån tjejgrupper till fritids, till engagemang för att utbilda och informera om familjeplanering och hygien till att ha läxläsning och musikundervisning för barn och ungdomar i de mest utsatta områdena här i Moshi. Idag är Frida gift med en man från Moshi och har tre barn. Hon driver Simbas footprints tillsammans med 7 lokalanställda samt en partner från Schweiz som därifrån arbetar med finansiering, planering, mm. Visserligen får Simbas visst stöd från Sverige, men de stadiga återkommande inkomsterna kommer från Schweiz, tack vare deras förmånliga beskattning av privat biståndsgivande.
Simbas är inte ihopkopplat med Volontärresor som arrangerar min (och de andras) resa och volontärsuppdrag, däremot samordnar Frida volontärsplatserna och tar själv emot volontärer till Simbas. Men Sokoine primary school och hostlet där vi bor har inget med Simbas organisation att göra.
Frida supportar och följer upp våra volontärsuppdrag, men hon har också varit mycket behjälplig vad gäller olika dagsturer under helger och lediga dagar för att vi ska få se så mycket av landet som möjligt. Bland annat genom hennes kontakter kom vi både till de varma källorna, vattenfall och till masaibyn. Och nu under onsdag och torsdag har jag varit ledig för att se ytterligare vattenfall, kaffeodlingar, kratersjö, etc.
Igår fick jag en härlig guidad tur genom det mycket gröna, frodiga och mycket vackra jordbrukslandskapet längs Kilimanjaros sluttningar. Jag fick inte bara se kaffeodlingar, jag fick också ta del av en kaffebönas hela väg från busken till att få smaka helt nybryggt kaffe från en nyss plockad böna. Även om jag inte är någon kaffedrickare så var det mycket intressant och på något sätt blev kaffet till och med gott.
Ett av målen för promenaden genom landskapet var ett riktigt härligt vattenfall på 96 m. Där man mitt i den tryckande värmen (31-32grader igår) kunde ta sig ett mycket svalkande dopp direkt i fallet. Vatten som kommit från Kilimanjaros höjder. Promenaden gick på ca 1600 möh.
Idag åkte vi till Lake Chala som är en sjö på sidan/baksidan av berget, där ena delen av sjön ligger i Kenya och andra delen i Tanzania. Sjön ska ha bildats för 250 år sedan då ett mindre berg imploderade och vatten från en stor undervattensreservoar med förgreningar in i vulkaniskt aktiva områden istället välde upp och bildade en sjö. Sjön är sammanlänkad med en till kratersjö samt med de varma källorna nära Arusha.
På väg till sjön gjorde vi en kortare detour förbi en lite mindre, ej vatten fylld krater samt bitvis längs en uttorkad flodbädd med mycket vackra formationer som skapats av vattnet under regnperioderna. Lite som en grand canyon i miniatyr. Efter den lilla extraturen var det mycket skönt att klättra ner de nästan 100 meterna ner till sjön för ett dopp bland tilapifiskar i ljummet grönt vatten. Det var extra skönt med tanke på att idag var det 34-35 grader i skuggan.
Bara att få möjligheten att åka runt lite mer än endast vara kvar i Moshi är en upplevelse i sig. På några minuter rör man sig genom ett överflöd av prunkande grönska med bananplantor, kaffebuskar, mangoträd, papaya, annanas, slingrande passionsklängen, avokadoträd – till brundbränd savannvegetation med taggiga buskar och skirt grönskande accasior. Vi rör oss snabbt mellan stad och landsbyggd, mellan plåtskjul och och stora muromgärdade villor, bland propra bensinmackar och skruttiga hål-i-väggenbutiker, fruktstånd längs vägen och tutande dalla dallas. Och överallt där vi rör oss kommer kvinnor (för det är främst kvinnor) gående med ett lass på huvudet. Det kan vara matbananer, ved, halm, en hink, en dunk, ett odefinierbar knyte i färggrannt tyg. Vissa kanske bara avlastar händerna en stund – andra har gått så i flera timmar för att gå från byn uppe längs bergets sluttningar ner till marknaden.
Imorgon är det fredag – sista vardagen på plats innan flyget går på lördag morgon. Jag längtar efter barnen och min sambo därhemma, men känner också att Frida på Simbas har valt detta som sitt och sin familjs liv… Och jag kan inte komma ifrån att jag ställer mig frågan: Hur skulle allt det här kunna vara en del av mitt / vårt liv? Går det att kombinera med hur vi lever idag?
182011
Nu är jag tillbaka i Sverige. Och redan nu efter ett par dagar hemma i Härnösand så känns det avlägset, nästan overkligt att jag bara för ett par dagar sedan var där ner, där ner i värmen med alla ljud och lukter som är så långt ifrån hur det är här hemma. Borta bra men hemma bäst – frågan är bara vad man gör till hemma… Visst är det så med mig – att efter att ha svettats i 3 veckor i sträck, alltid varit lite kladdig och för minsta ansträngning blivit helt blöt – så är det ändå i ett svalare klimat jag trivs bäst. Men idag kändes det lite avigt att stressa hem från första arbetsdagen på skolan för att hinna upp till ett kyligt och snålblåsigt högslätten för att snöra på sig skridskorna och träna knatar i bandy. Våra nya vänner i Tanzania kunde inte förstå att man kan leva i så kallt väder att det kan bli is och snö.
Innan vi lämnade Moshi och Sokoine primary school så blev vi furstligt avtackade och fick en chans att själva tacka hela kollegiet och skolan för deras gästfrihet, deras tålamod och all inspiration vi fått på flera plan under vistelsen hos dem. Avtackningen började med gemensam lunch i personalrummet och därefter tacktal riktade till oss från flera av de lärare vi lärt känna under vistelsen. Även jag fick chansen att säga några ord om att jag hoppas att detta kan bli starten på nåt mer långsiktigt än endast ett kort volontärsuppdrag för några veckor.
Därefter talade rektor Mrs Theresia lite kort om att det var guds försyn att jag inte hamnade i Indien utan att det blev Tanzania… Guds försyn eller en tjurig tjänsteman på immigrationskontoret i Chennai – kanske sak samma, det känns nu som ett lyckokast att det blev Tanzania och inte Indien.
Oavsett vilket hade våra lärarkollegor mycket roligt åt att de fick chansen att styra ut oss som masaier och där efter ge os ett intyg / diplom för att vi hade varit hos dem och volontärat. Jag fick chansen att sälja in höga kusten på engelska…
Jag har fått flera nya vänner, lärt känna en lite skärva av ett annat land, en annan kultur, fått uppleva alltifrån annorlunda fantastisk natur till mat och mattraditioner som är mycket långt ifrån det jag är van vid här hemma. Det har givit mersmak – Moshi och Tanzania är ett land jag kommer att återvända till på ett eller annat sätt. Nu hoppas vi dock att vi på avstånd kanske kan göra lite för att bidra till lite bättre skolförutsättningar på Sokoine primary school, och kanske på sikt få till någon typ av kompetensutbyte…. vad vet man.
Tack Mochi / Tanzania / och alla jag mött, alla som bjudit mig att vara del av era liv…
HeddaUndervisning 