Erasmus+ / EU-projekt Sofia

”To create an inclusive classroom”

Tack vare att Ann-Sofie Forsell är aktiv för skolan och initiativtagande i Erasmus+ och för att vi är aktiva med Sydafrikaprojektet så öppnar sig nya möjligheter för oss att genom Universitets- och högskolerådet kunna delta i olika internationella seminarier. Som ett resultat av detta kommer jag, Erik Juntikka, att delta i ett kontakt- och diskussionsseminarium (inkl studiebesök) i Sofia, Bulgarien, om hur man skapar en inkluderande skolmiljö. Seminariet pågår mellan 18/5 och 23/5. Jag kommer att berätta mer här på bloggen om vad jag lär mig, möter och upplever.

17-18/5 – Fredag till lördag

Sent på fredag kväll strax före midnatt landade jag i Sofia, i härligt månsken men rätt kyligt, ungefär som hemma 10-12 grader. Trots fredag kväll vad det lugnt och glest mellan bilarna fram till hotellet.

20190517_215201-1

På grund av flygtiderna så fick jag nästan en hel dag på egen hand i Sofia innan seminariets program startade, så jag bestämde mig för att hyra en cykel för att enkelt kunna si mig om i stan och dess omgivningar. Sagt och gjort – jag tog tunnelbanan in till stan – lite klurigt med de krylliska bokstäverna och de få latinska bokstäverna som inte matchar google maps, men det fick gå ändå.

20190518_095424

Ur tunnelbanan kom jag direkt upp i en mkt grön och frodig park mitt i stan. Där finns tydliga spår av kommunisttiden med stora pampiga monument… Kanske inte riktigt i min smak… Men pampigt.

20190518_095810

När jag började lotsa mig mot cykeluthyrningen insåg jag hur mkt parker och grönområden det är i Sofia. Små och stora parker omvartannat – varvat med riktiga skogsavsnitt mer eller mindre mitt inne i stan. Fantastiskt med dessa lummiga skogspartier med bokar, lindar och lönn. Dessutom är de genomkorsade av mysiga stiga och ibland bäckar och åar.

20190518_185117

Vid cykeluthyrningen fick jag tips om trevliga områden att vandra eller cykla i utkanten av stan – så med lite god vilja och ett stort mått av tur hittade jag ut ur stan till Boyanakyrkan som ligger ungefär en mil utanför stadskärnan. En kyrka eller snarare kapell som byggdes på 900-talet och kom att spela stor roll för St Nikolaj…. Vem det nu var… Blöt av svett efter nästan 400 m stigning de sista 3 km på cykeln orkade jag inte vänta på den guidade turen – lååång kö (senare på kvällen fick vi veta att det var nationell museidag i lördags – alla museum var öppna länge och gratis = mkt folk…). Sofia flankeras längs hela den sydvästra sidan av ett högt men begränsat bergsmassiv – grönt och lummigt men fortfarande med snö kvar i fläckar här och var mot toppen.

20190518_114719

Därifrån trocklade jag mig på skrå norrut så att jag skulle få nedförsbacke hela vägen till hotellet. Hade lyckats väldigt bra om det inte vore för att jag cyklade alldeles för långt – kul med nedförsbacke. Jag fick istället se ytterligare delar av Sofia, vilket jag inte led av även om det kanske inte var de mest fashionabla kvarteren….

 

 

Väl tillbaka hotellet (efter 25 km på cykel i och rund Sofia) var det snart dags för lunch. Jag gjorde det lätt för mig och passerade en mataffär, skaffade lite proviant (mkt billigt och välsorterat – skulle amatörmässigt säga att matpriserna är 50-60% lägre än i hemma) och hojade sedan in till stan för att upptäcka ett virrvarr av ytterligare parkområden som kryllade med folk som hade picknick – så jag tog seden dit jag kom och åt medhavd lunch på en bänk…. Vid det här laget kände jag mig lite acklimatiserad och nöjd – jag bestämde mig för att Sofia är en riktigt trevlig stad.

På kvällen blev det middag med alla seminariedeltagare och därefter åkte några av oss, två ester, tre belgare, två tyskar och jag (nästen som en Bellmanhistoria…) vidare till ”National museum of history” som vi blev tipsade om att se – särskilt eftersom det var nationell museikväll.  Ett mycket pampigt hus i linje med monumenten inne i stan – känslan var mkt tydligt kommunistiskt 70-tal (inbillar jag mig i alla fall….).

20190518_203740

20190518_204444

 

 

Det kryllade av folk inne i museet och det var fullt drag med folkdans i museiparken – stor spontan uppslutning. Mkt trevligt att se. Men sen var vi alla trötta, mycket resande och intryck för alla första dygnet. Tillbaka till hotellet – imorgon börjar seminariet på allvar…

19/5 Söndag

Seminariet började med att vi fick en presentation av vad seminariet var en del av i EU-sammanhang och hur man kunde söka pengar för idéer som avknoppas härifrån. Det finns ett otal möjligheter – det måste vi se till att hoppa på!!

Därefter fick vi presentera oss inför gruppen. Vi är 24 deltagare från Sverige, Belgien, Macedonien, Bulgarien, Tyskland och Estland. Rätt skönt att engelskan är lite knackig för flera av oss – blir liksom enklare att missförstå varandra då 🙂 därefter hade vi gruppdiskussioner där vi fick prata om vilka förväntningar vi hade på vad seminariet skulle ge oss samt vad vi kunde och ville dela med oss av. Det blev ganska bra diskussioner eftersom vi kommer från mycket olika typer av sammanhang. Endast hälften av oss jobbar i ”den vanliga” skolan – men alla jobbar med utbildning. Vi har samordnare och rådgivare för katolska såväl som statliga skolor i Belgien, vi har EU/Erasmussamordnare för skolfrågor, vi har speciallärare, de som har företag som jobbar med inkluderande alternativ verksamhet, talpedagoger, psykologer – och självklart ett gäng lärare – från lågstadiet upp till gymnasiet, från specialskolor till kommunala grundskolor etc. med andra ord är vi rätt blandade.

20190519_110851

När vi diskuterat vad vi tänker oss att seminariet ska leda till startade Anna och Nikoleta  följande film:

Vilket var en bra start som utgångspunkt för vad inkludering handlar om; att inkludering behöver inte märkas på annat sätt än att alla får samma förutsättningar om vi förhåller oss till att vi alla har olika behov från situation till situation – vi behöver inte ändra på människan bara för att någon har särskilda behov – det går att ändra förutsättningarna.

Därefter presenterades situationen i Bulgarien som har en ny utbildningslag i sedan 3 år tillbaka som bland annat innebär att ett stort antal specialskolor stängts för att alla elever ska komma ut i vanliga klasser/skolor. I samband med detta har ett stort antal regionala stöd/specialistcenter skapats som ska stötta skolorna med specialkompetens och kartläggningar/utredningar och i viss mån behandling. Vi ska på besökt till ett sådant under måndagen. De påminner i beskrivningen om vår centrala elevhälsa, men med mer kompetens och resurser. I övrigt verkar organisationen påminna mycket om situationen i Sverige, med kartläggningar och utredningar och utvecklingsplan (åtgärdsprogram) för varje elev som elevstödsteamet håller i. Utvecklingsplanen verkar dock vara mer av en långtgående plan både i tid och omfattning och kanske ett mer levande dokument (det låter i alla fall så…).

Sedan var det tid för alla deltagare att presentera sina verksamheter / uppdrag. Det tog resten av dagen. Presentationerna tog alltifrån 20 min ner till 3 min och var av olika kvalitet och med olika engagemang. Jag presenterar endast några smakprov här.

20190519_113928

Elisabeth och Dieter från Belgien kom från två olika organisationen som båda sysslade med stöd och utveckling mot skolan. De presenterade efter varandra för att vi skulle förstå det belgiska skolsystemet. Dieter tryckte på problematiken kring förståelse för varandras förutsättningar både socialt, ekonomiskt och pedagogiskt. Han hade vid en situation genomfört övningen ”Priviliged walk” på en skola – att göra med eleverna mer förstående för varandras behov och förutsättningar (kanske nåt att testa hemma?). Här är en film på hur övningen går till med universitetsstudenter:

Vi fick se hur man i Macedonien försöker skapa bättre förutsättningar för människor med funktionsnedsättningar att skapa sig meningsfulla och givande sisselsättningar – kanske med möjligheten att det ska leda till en inkomst. Det visade väldigt tydligt på hur stora skillnader det är inom EU hur vi ser på människors möjligheter och rättigheter. I Macedonien kan man lagligen inte ens betala ut lön till en person med särskolebakgrund.

Vi fick också av Lotte från Erasmus+ (i Belgien) exempel på hur man jobbar med att förbättra möjligheterna för människor med fysiska funktionshinder att söka pengar för resor och utbyten.

En annan aspekt på inkludering är kunskap om, kontroll över och tillgång till sin egen sexualitet. Ett laddat ämne som inte alltid är så lätt att hantera. Isabel – en av de tyska deltagarna beskrev hur hon i med och motvind jobbade med detta med elever som beskrevs som motsvarande elever som går i vår särskola. I Tyskland finns material framtaget just för detta.

20190519_17373220190519_173324

Sammanfattat fick vi även veta om hur man jobbar med yoga för barn med autism  i Macedonien. Hur man i Tyskland arbetade med träningsprogram för föräldrar med barn med Autism  (kan vi tänka sig nåt sånt men på ännu bredare bas – autism, ADHD, ADD, etc.?). Vi fick även veta hur man jobbar stadie- och årskursövergripande på låg och mellanstadiet i vissa tyska skolor, för att bemöta barnen efter deras behov. I Estland är man stolta (med rätta) över sina goda resultat i PISA (5:e plats – Sverige 25:e plats). Men Jutta och Karina berättade även om utmaningarna i områden med omfattande behov. De har dock en imponerande lärartäthet – förväntas undervisa (16,5 tim/v) – dock mer eller mindre utan assistenter i klassrummen. I Estland är det dock lag på att man inte får vara fler elever än 24 i varje klass i grundskolan.

Undervisningsskyldigheten skiljer sig mycket mellan länder. I Tyskland undervisar man på låg och mellanstadiet ca 22 tim/v och på högstadiet ca 20 tim/v (med mentorskap utöver dessa timmar). Intressant mot det genomsnittliga 17-18 tim/v i Sverige. Allt detta skapar olika förutsättningar för inkluderande undervisning. Kraven på planering och framförhållning är även de mycket i de flesta länder jämfört med Sverige.

När alla presentationer var klara var vi rätt möra och redo för middag… Vi såg alla fram emot de studiebesök som skulle göras under måndagen.

20/5 Måndag

fb_img_1558337875111

Måndagen började med att vi besökte ett regionalt center för stöd mot skolor i Sofiaområdet (det finns ett drygt 20-tal sådana center i Bulgarien). Som ni ser så finns det en del slitna byggnader som härstammar från kommunisttiden, i synnerhet då det gäller den offentliga förvaltningen och hyreshus. I övrigt upplevs Sofia som en modern storstad (drygt 1000 000 människor).

Det vi främst fick se är de lokaler de använder för sensoriska upplevelser – Sensor integration terapi – för att stimulera all sorts rörelse vilket stimulerar utvecklingen av många sinnen. Det riktar sig till barn mellan 5 och 16 år med grav Autism. Barnens behov styr – ingen formell diagnos behövs. Tid med terapeuter bokas och fördelas av motsvarande den centrala elevhälsan. 

 

Barnet leder vad de ska göra utifrån lust o behov. 

20190520_09320520190520_093946

De kommer för den här terapin från dagis/kindergarten eller skola för 45 min 1-2ggr veckan. När de kommer från terapin är de lugnare, mer motiverade och mer öppna socialt. Annie som visade oss är ergo therapist. I Bulgarien finns sedan de senaste 3-4 åren en relativt stor bredd av olika professioner inom fysisk terapi, spec.ped etc. – alla med fokus på att eleverna ska utvecklas för att klara livet och skolan mer inkluderat.

 

Stödcenter i all ära – vi blev alltmer nyfikna på hur medvetna skolor med ett inkluderande förhållningssätt faktisk jobbar och hur de ser ut. Så vi fick komma till ”140 Ivan Bogorov” – skolan. De har 750 elever från förskoleklass till och med gymnasiet (från 5 år till 18 år) – där de har profilerat sig inom konst och dans. Bland eleverna finns det 40 elever med särskilda behov – svårt att säga var gränsen går för särskilda behov, men vi fick alla intrycket att det krävs lite mer än i västra / norra europa för att ses som att man har ”särskilda behov”. 

 

Alla 40 får stöd i logopedstudion (lärare Iurkie Fasie) exempelvis detta tyder på att de har andra behov än de vi i Sverige kategoriserar under rubriken elever med särskilda behov. De kommer 1-2 elever i taget – schemalagt. I övrigt finns det 3 speciallärare på skolan som är ute i klass efter behov eller tar dem till sin studio / sitt rum. Varje speciallärare har sitt eget litet klassrum fullt utrustat med material.  De planerar efter elevernas behov schema och gör det tillsammans med ämneslärare som de också gör utvecklingsplaner med för individuella elever. Allt ganska likt hur det ser ut hos oss på Hedda. Utöver det har de visst mått av föräldrastöd i skolan och jobbar för att utveckla det. Dimitri, själv autistisk, har tidigare gått på skolan och är nu utbildad speciallärare för högstadiet/gymnasiet.

Skolan är en del av ett nationellt program för innovativa skolor som provar olika nya sätt att undervisa. De var mycket stolta över detta och de möjligheter de gavs genom stödmaterial i skolans bibliotek och det engagemang som fanns hos personalen för detta. Men mycket av materialet var slitet och gammalt – men de lyckas göra mycket av lite. De hade bland annat haft besök av Bulgariens första astronaut och gjorde mycket av det besöket för skolan. De visade stort engagemang för detta – avsevärt mer än vad vi lyckades göra av Fuglesangs besök hos oss på Hedda – det måste vi göra bättre i framtiden. Bibliotekarien visade upp en signerad astronomibok för oss alla.

20190520_113932

De har även ett rum för sensorisk träning och även om de själva inte har några utbildade terapeuter för sensorisk träning var det något de ändå använde sig av som alternativt stöd för utveckling.

20190520_114500

Därefter fick vi se de lokaler och den undervisning som dans och konstprofileleverna hade. Konst/bildlokalerna var inte något speciellt – snarare lite spartanskt. Men vad de åstadkom i form av bild och form var jättespännande att se.

 

Jag antar att det var inövat och förberett – men det kändes mycket spontant när danseleverna satte igång och ville visa upp delar av en föreställning de ska uppträda innan sommaren i Varna. En stor andel av danseleverna har romsk bakgrund. I det området skolan ligger bor många romer.

 

Många spännande intryck senare med mycket hungriga magar avslutades stiudiebesöket och den nästan timslånga bussfärden genom ett snirkligt Sofia påbörjades.

Efter en sen lunch (strax före kl 15:00) var det egen reflektion innan vi skulle på guidad tur genom Sofia som började kl 18:00. Vi fick en mycket informativ och engagerad vandring genom centrala delarna av Sofia av en guide från ”Sofia free tours” – vi var alla ense om att det var en av de bästa guidningar vi fått. Vi fick alltifrån grundlig historisk genomgång av Sofias mkt tidiga historia från 6000 (tusen!!) år tillbaka till guidens egen barndom och hur det är att växa upp i ett postkommunistiskt land med den historia det innebär. Här är ett litet collage av bilder  – utan omnämnande 🙂

 

Måndagen avslutades sedan på en mycket trevlig restaurang med bulgariska specialiteter. Mycket gott, trevligt en mycket bra avslutning på en guidad tur och låååång dag…..

21/5 Tisdag

Tillbaka i hotellets konferensrum. Dagens fokus var att sätta in våra respektive länders arbete med inkludering i ett större perspektiv genom att land för land fick sammanfatta hur man över tid sett på och jobbat med frågan om inkludering i skolan. Det blev minst lika intressant att fundera på hur vi gjort i Sverige (genom att snabbgoogla – ibland lite för snabbt….)  och vilka ställningstaganden man tagit från statens sida. Vi började med att inse att inga andra länder representerade hade en så lång och obruten tradition av fri skolgång för ”alla”. Alla innebär ju dock inte ”alla” när vi tänkte efter då många med särskilda behov har varit tydligt exkluderade från jämlik rätt till fri skolgång i Sverige. Först 1946 fick vi en läroplan för alla specialskolor / särskolor (som då var ett mycket vidare begrepp) sedan gick det stegvis ända fram till 1994 då särskolans läroplan blir en del av samma läroplan som för övriga elever i Sverige. Men den processen är mycket tidigare och mer långtgående än i de övriga länderna som är med på seminariet. Tyvärr fick vi en del detaljer/årtal om bakfoten vid redovisningen… vilket fick processen att verka kortare i Sverieg än den faktiskt är…. Trots detta så inser vi att vi i Sverige haft inkluderingstanken levande avsevärt längre än i många andra länder. Att vi har en egen läroplan för särskolan kan dock tolkas som en exkluderande faktor – lite beroende på hur man ser det.

Oavsett detta var det givande redovisningar från respektive land.

Det var mycket intressant att se hur vi alla (respektive land) har tagit oss genom ungefär samma processer fram till där vi är idag – då vi alla arbetar efter EUs direktiv för en mer inkluderande skola. Det gjorde att nästa övning blev både givande och att den låg oss nära i tanken. Vi skulle alla fundera över vilka utmaningar och barriärer vi ser idag för att lyckas med ett mer inkluderande förhållningssätt i skolan.

Först fick vi alla förutsättningslöst lista vad vi möter för problem när vi försöker arbeta mer inkluderande och skriva upp dem på postitlappar. Därefter fick vi kategorisera dem efter vilken typ av utmaningar och hinder det handlar om – allt ifrån attitydiella hinder till fysiska förutsättningar som lokaler, möblering, etc.. Det gjorde att vi alla såg att vi har mycket gemensamt men att vi också kan lära av varandra.

 Därefter presenterade Kalina, som tillsammans med Anna höll i hela seminariet, idén om att vi kan prata hur mycket som helst om inkludering men det måste finnas substans och tanke med vad vi vill och menar med vi säger. Därefter gjorde vi en övning kring just detta – att sätta namn / ord på tankar och idéer. Hon hade radat upp 6 ord som vi gruppvis skulle ge nya namn / ord – för att tänka efter och skapa innebörd. Bland annat detta gjorde att flera av oss upplevde att det blev ännu tydligare att vi redan inledningsvis borde ha diskuterat och konkretiserat vad vi menar med inkludering och vad inkludering innebär. Flera av oss hade redan första dagen formulerat det som en förväntan – att diskutera hur vi var och en tolkar begreppet. Fram tills nu – och även fortsättningsvis upplevde jag att vi ibland pratade om varandra eftersom vi hade olika idéer om begreppet. Den enda förtydligande instruktionen var nedanstående bild som vi fick oss till livs i samband med övningen kring respektive lands inkluderingshistoria. Men den här bilden kan tolkas som att inkludering endast är strikt fysiskt – i rummet.

screenshot-2019-05-23-at-23.24.43

Men för de flesta av oss innebär inkludering mer – dock oklart hur mycket mer – socialt, ur lärandeperspektiv, upplevelseperktiv, etc. Dessutom måste vi fråga oss om inkludering ska ske för alla i samma utsträckning – eller ska den bedömas utifrån hur mkt inkluderad man vil vara och inom vilka områden? Vem ska göra den bedömningen och hur? Detta är nog en viktig diskussion som både skolpolitiker och skolförvaltnngen borde ha.

Dagen fortsatte med presentationen och exempel på linjeövningar och liknande för att medvetandegöra oss på olika frågor men också för att bryta sittandet och diskusterandet.  Vi diskuterade även utmaningar och den bästa lärmiljön för elever med särskilda behov samt hur vi påverkas av förutfattade meningar och projisering av egenskaper. För att levandegöra olika utmaningar vi ställs inför och för att påvisa hur vi påverkas av hur andra ser oss fick vi uppdraget att göra en beskrivning av hur drömskolans för inkludering skulle se ut – men vi skulle göra det delvis genom ett rollspel i grupper – med ungefär samma idé som spelet ”Galenpanna” – med andra ord fick var och en av oss en dra en klisterlapp som vi inte fick se vad det stod på. Den skulle vi sedan sätta i pannan på oss själva – utan att läsa. På varje lapp stod en egenskap / personlighet – lat, smart, kreativ, klumpig, bråkstake, osmart/dum. Sedan skulle vi i gruppen agera motvarandra utifrån vad som stod på lapparna. Det blev svårt att fokusera på uppgiften, men intressant att se hur vi påverkades av hur andra bemötte oss utan att man visste vad som stod pålappen.

Eftermiddagens sista pass blev en övning som under seminariet kallades ”House, house…” och bygger på en folksaga från Balkan som handlar om hur olika djur samlas för att bo tillsammans – en groda, en mus, en kaning, en räv, en varg och en björn och vad det innebär för utmaningar. Vi delades sedan in i tre grupper om sex personer i varje. Vi blev tilldelade ett av varje djur och vi skulle sedan dela upp ett gemensamt boende om 12  kvadratmeter mellan oss där vi skulle samsas om plats och gemensamma regler. Uppdraget var att dela upp rumsytan så att det blev bra för alla och sedan skriva fem ordningsregler för det gemensamma boendet. Det skapade en bra diskussion om likvärdighet, jämställdhet och rättvisa i förhållande till behov.

Dagen avslutades sedan med att seminariet hade bokat bord för middag på en typisk Bulgarisk restaurang där snacket och diskussionerna fortsatte….

Annonser